Misslyckas

Känner mig väldigt rädd för att misslyckas igen känner jag, det ligger kanske ironiskt nog ivägen för att lyckas. Undrar hur man ska komma över det egentligen?

Jag har tröstätit så länge jag kan minnas. Som tonåring för att jag var i perferien av gruppen och sen har det fortsatt

Under några vuxna år var det helt borta, sen fick vår dotter ett funktionshinder och så var det färdigt igen. och plötsligt hade jag under 3 år lagt på mig 20 kilo! 20! jag blir arg, ledsen och förbannad när jag tänker på det
Hur kan man låta sin kropp förfalla på det viset?
Ja ja, jag vet det har varit svåra år
Jag vet precis varför jag gått upp, att äta var en chans att komma snabbt ner i varv när barnet äntligen sov en stund. och att slappna av gör man så sällan med funktionshindrade barn, klart man tar chansen eller hur?

Eller det värsta, när man mår skit över hur spegelbilden ser ut och därför tröstäter!

varför fungerar man så? eller varför fungerar jag så?